burriburr

Jag var inställd och tänkte gå till öppna förskolan idag. Det var jättelänge sen jag var där, början av december tror jag bestämt, och har saknat att sitta i en ring å sjunga lite småkristna sånger medan Böna skriker å vill komma ur mitt krampaktiga gungeligung-grepp. Hon vaknade nio, jag gav henne gröt, stekte mina ägg, klädde på oss och gick ut. Då var klockan ungefär 10.10 (nej jag är inte stålmannen och därför inte supersnabb). Snöinferno. Ungefär klockan 10.30 hade jag kommit ungefär halvvägs med vår fallfärdiga skitsulky vars hjul knappt snurrade. Då gav jag upp. Sångstunden brukar börja ungefär då, och jag kände hur den långsamt föll ur mitt grepp. Efter sångstunden brukar det vara fika.

Jag hade ingen lust till fikat alls. Jag ville ha sångstunden!! Fikat tycker jag är ganska tråkigt faktiskt. Dessutom hade vi ju nyss ätit frukost, men man vill ju inte gå å sätta sig i lekrummet själv å man kan ju inte socialisera medan andra äter utan att ge Böna något av de där torra kexen som kostar 10 spänn.

Det kändes kort sagt bara så himla ovärt det. Jag vet inte hur många gånger jag stannade bara för att fundera. Folk måste ju ha trott att jag har sån där epelepsi som gör att man blir stilla. Det är ju det första folk tänker när de ser nån stanna upp, "den där har nog epelepsi som gör att hon står still".

Jaja.. det är vackert med snö i alla fall! Om bara den här skitungen ville älska att åka pulka i snön, men nä, hon tycker bara vi är dumma som hittar på att hon ska göra såna konstiga grejer. Jag var ute en sväng med henne igår å varje gång pulkan började gå lite snabbare så började hon skrika!

Men så äre!


Fikat på öppnis är inte gott, Simba.