Varit å fikat
Idag har jag varit å fikat med ett gäng andra mammor. Det var ganska rörigt faktiskt, vi var åtta vuxna och nio barn. Jag som får panik i folksamlingar liksom... men detta gick bra. Hälften av dom var ju bara dvärgar (dvs barn, dvs inte så stora, dvs inte så stor folksamling).
Jag börjar känna jobbstress. Jag måste verkligen hitta ett jobb. Men jag vill UTBILDA mig! Ska det vara så svårt? Utbilda mig, jobba på apoteket för att sedan ta över planeten jorden. Jocke vill nog att jag bara ska jobba direkt på nåt ännu mer lågavlönat jobb, men jag vet inte om jag pallar det. Jag vill absolut inte jobba på ålderdomshem. Jag har fått min skräck från sånna ställen.
Nä hujeda mig... får väl ta och besöka arbetsförnedringen snart. Jag avskyr verkligen ams!! Jag minns när jag var 18-19 och alltid gick därifrån gråtandes. Man kände sig så jävla värdelös. Jag var ju under 20 och var inte berättigad a-kassa (även fast sambon var det, och han hade haft exakt samma jobb som mig). Jag hade typ 3000 att leva på varje månad och då skulle jag betala hyra också. Och jag fick hela tiden höra att jag inte var värdig ett skit när jag var på ams. och på sociala. På sociala var jag inte ens välkommen.
Anledningen till detta är att föräldrarna är försörjningsförpliktade tills man fyller 20. Men om man inte har några föräldrar som försörjer en då? Jag mådde skitdåligt. Nog hade jag också tyckt att det varit bättre att bo hemma såvida det inte var bara massa jävla ångest där med en full mamma som däckade naken i vardagsrummet varje kväll.
Det var alltid massa bråk och man fick hela tiden höra "du är så otacksam" och "du är så elak mot mig, jag som är så snäll". Orkar man lyssna på sånt dag efter dag efter dag varje dag i sitt liv??? Nä då lever man faktiskt hellre på luft och vatten...
Bodde en massa hos Jocke också. Fick pendla 14 mil varje dag för att ta mig till skolan när jag gick första året på gymnasiet (efter att ha hoppat av en annan linje i skellefteå), men det var det värt. Min älskade Jocke-Pocke bing bing bong...
Det var föresten bara två år sen jag var 19. Känns som en evighet sen som jag lämnade den där DYNGHÅLAN.
Ibland längtar jag tillbaka till själva naturen och landskapen. Och mina älskade syskon förstås, och morfar... Men i det stora hela får jag mest bara ångest av att vara där.
Oj vad det här inlägget spårade ur. Men det blir så när jag tänker på AMS! Jag hatar verkligen att gå dit!
Jag börjar känna jobbstress. Jag måste verkligen hitta ett jobb. Men jag vill UTBILDA mig! Ska det vara så svårt? Utbilda mig, jobba på apoteket för att sedan ta över planeten jorden. Jocke vill nog att jag bara ska jobba direkt på nåt ännu mer lågavlönat jobb, men jag vet inte om jag pallar det. Jag vill absolut inte jobba på ålderdomshem. Jag har fått min skräck från sånna ställen.
Nä hujeda mig... får väl ta och besöka arbetsförnedringen snart. Jag avskyr verkligen ams!! Jag minns när jag var 18-19 och alltid gick därifrån gråtandes. Man kände sig så jävla värdelös. Jag var ju under 20 och var inte berättigad a-kassa (även fast sambon var det, och han hade haft exakt samma jobb som mig). Jag hade typ 3000 att leva på varje månad och då skulle jag betala hyra också. Och jag fick hela tiden höra att jag inte var värdig ett skit när jag var på ams. och på sociala. På sociala var jag inte ens välkommen.
Anledningen till detta är att föräldrarna är försörjningsförpliktade tills man fyller 20. Men om man inte har några föräldrar som försörjer en då? Jag mådde skitdåligt. Nog hade jag också tyckt att det varit bättre att bo hemma såvida det inte var bara massa jävla ångest där med en full mamma som däckade naken i vardagsrummet varje kväll.
Det var alltid massa bråk och man fick hela tiden höra "du är så otacksam" och "du är så elak mot mig, jag som är så snäll". Orkar man lyssna på sånt dag efter dag efter dag varje dag i sitt liv??? Nä då lever man faktiskt hellre på luft och vatten...
Bodde en massa hos Jocke också. Fick pendla 14 mil varje dag för att ta mig till skolan när jag gick första året på gymnasiet (efter att ha hoppat av en annan linje i skellefteå), men det var det värt. Min älskade Jocke-Pocke bing bing bong...
Det var föresten bara två år sen jag var 19. Känns som en evighet sen som jag lämnade den där DYNGHÅLAN.
Ibland längtar jag tillbaka till själva naturen och landskapen. Och mina älskade syskon förstås, och morfar... Men i det stora hela får jag mest bara ångest av att vara där.
Oj vad det här inlägget spårade ur. Men det blir så när jag tänker på AMS! Jag hatar verkligen att gå dit!
Kommentarer
Postat av: sandra
jag behöver ett jobb. och en utbildning. jag vill verkligen inte plugga nu! jag vill hellre jobba lite först. men jag är dessutom livrädd för jobb. tänk om jag inte fixar det? tänk om ingen tycker om mig på jobbet, tänk om jag inte fattar ett skit. först måste jag ju också FÅ ett jobb. det är väl nästans värst. hur säljer man sig på en arbetsintervju? jag kan inte räkna upp mina bästa egenskaper. ehhh. jag är snäll? ååå ångest. håller med. ams är störda hela bunten. och soc också.
Trackback