Feta som vet vad njutning innebär
Jag läste i en tidning nyss att det kommit ut en ny tidning för de som har storlek 40+. Det stod typ "om njutning, för kvinnor som vet vad njutning och lust innebär".
Varför är övervikt förenat med njutning och lust? Är det njutelse och lust för att man hetsäter falukorv?
Okej, jag är storlek 42 och borde kanske räknas in i de som älskar att äta mögelost till blodet är mättat på animaliskt fett, men det gör jag inte. Dessutom fattar jag inte hur jag ska passa i kläderna som de där 40+-kvinnorna har. De verkar ha en annan sorts 40+ som för andra, mer normalviktiga människor, är typ 50+.
Och på tal om tjocka kvinnor så går det ju en reklam på TV om tjocka kvinnor som vill bli smala med viktväktarna. Det är ensamma tjockisar som står och är ensamma [standing on the edge of nowhere, and theres no way out] och sen börjar tjockisarna dansa glatt med vinglas i händerna [this is the song, for the lonely]. Jag fattar inte meningen med den reklamen. Om man nu är tjock, dvs vet vad livets goda, njutning och lusta är, varför ska man då vilja bli smal? Och varför ska man vara med i viktväktarna för att få bli en dansande tjockis? Jag får inte ihop den ekvationen. Om man är tjock så borde man ju veta livets goda enligt allas utsagor och dansa för att man INTE är med i viktväktarna.
Dessutom verkar folk försvara att de är tjocka hela tiden, som att det är fel på idealen och det är snyggt att vara överviktig. Okej, idealen är inte särskilt friska, men det är precis lika sjukt att försvara övervikt. Det är ju en sjukdom som ökar risken för andra sjukdomar.
Jag låter kanske orättvis, men jag tycker man ska sluta kalla tjocka kvinnor för människor som vet vad livsnjutning är och istället se dom för vad dom är: Deprimerade och på ständig jakt efter glass.
Köttfärslimpa någon?
Varför är övervikt förenat med njutning och lust? Är det njutelse och lust för att man hetsäter falukorv?
Okej, jag är storlek 42 och borde kanske räknas in i de som älskar att äta mögelost till blodet är mättat på animaliskt fett, men det gör jag inte. Dessutom fattar jag inte hur jag ska passa i kläderna som de där 40+-kvinnorna har. De verkar ha en annan sorts 40+ som för andra, mer normalviktiga människor, är typ 50+.
Och på tal om tjocka kvinnor så går det ju en reklam på TV om tjocka kvinnor som vill bli smala med viktväktarna. Det är ensamma tjockisar som står och är ensamma [standing on the edge of nowhere, and theres no way out] och sen börjar tjockisarna dansa glatt med vinglas i händerna [this is the song, for the lonely]. Jag fattar inte meningen med den reklamen. Om man nu är tjock, dvs vet vad livets goda, njutning och lusta är, varför ska man då vilja bli smal? Och varför ska man vara med i viktväktarna för att få bli en dansande tjockis? Jag får inte ihop den ekvationen. Om man är tjock så borde man ju veta livets goda enligt allas utsagor och dansa för att man INTE är med i viktväktarna.
Dessutom verkar folk försvara att de är tjocka hela tiden, som att det är fel på idealen och det är snyggt att vara överviktig. Okej, idealen är inte särskilt friska, men det är precis lika sjukt att försvara övervikt. Det är ju en sjukdom som ökar risken för andra sjukdomar.
Jag låter kanske orättvis, men jag tycker man ska sluta kalla tjocka kvinnor för människor som vet vad livsnjutning är och istället se dom för vad dom är: Deprimerade och på ständig jakt efter glass.
Köttfärslimpa någon?
Kommentarer
Trackback