En underbar dag
Dagen började med att min dotter väckte mig och jag gav henne en bok för att på ett billigt sätt så att säga "köpa sömn" (andra föräldrar vet vad jag snackar om). Boken heter "vad säger djuren" och när hon fick den sa hon "bää bää", på ren svenska.
Jag tänkte typ "jaha, vad kul, slumpen gjorde att hon sa bä bä" och så somnade jag om.
Ikväll läste jag för henne precis som vanligt, och när vi kom till fåret i boken sa hon "bää bää" igen. Och igen. Och igen. På kossan blev det "muu" och på geten blev det "bää" (ja det är faktiskt svårt att hålla isär fåret och geten, de är i princip enäggstvillingar).
Sen när vi läste boken "knacka på!" så sträckte hon upp sin hand och knackade själv på dörrarna. Jag har läst boken nästan varje kväll i två-tre månaders tid, och den här gången var första gången detta hände.
Hon har även börjat säga "pappa" och låta som katten har hon kunnat länge, eftersom vår exo-hanne hela tiden förföljer henne, för nära henne finns det alltid uppmärksamhet att få. Han är som katternas egen lilla Robinson-Robban (varknar känsliga för länken) fast utan pinsamma utspel och desperata groupies (han är för övrigt kastrerad).
Kanske inte så mycket att bli glad över tycker ni. Men vår lässtund blev extra lång ikväll och jag låg bara och njöt hela tiden. Jag har alltid läst bara för att hon ska bli lugn för rösten och få titta på färgerna och formerna i böckerna. Nu börjar böckerna faktiskt betyda något för henne.
Min dotter som leker med mina mensskydd.
åh, vad kul för dig! jag vet hur det var förut när min lillasyster var mindre (för kanske 2 år sedan) man gick liksom runt och försökte få henne att säga orden.. och när de väl kom så blev man superglad! så, jag förstår din glädje :)
Jovisst verkar du vara helylle. Inget ont i det, om man trivs med det. Risken har jag alltid diskuterat med min fru: att ens egen personlighet kommer i andra hand, att man SÅ går upp i barnets känslor att man glömmer bort att rannsaka sina egna. Försöka känna efter: vad det nu SÅ roligt att ha barn idag?
Men fortsätt njuta av småbarnaåren. Besvären glömmer man när de blir stora och bara de ljusa minnena finns kvar.
Tack för din kommentar. Ja, det är viktigt att förstå hur lätt man som vuxen skadar ett barn, när man själv har varit utsatt. Respekt tillit och kärlek kan väl alla rent intellektuellt skriva under på att barn behöver. Men sedan kommer ju arvssynden, att allt går igen från generation till generation. Som psykoanalytiker skrev Alice Miller mycket om detta. är du intresserad, så är skriver hon ganska lättillgängligt. Barnets utlämnade beroendeställning får man vara försiktig med.
Tack för kommentarerna. Din dotter var verkligen söt och jättecharmig! Ja jag vet vad du menar, jag längtar också efter fler barn. Eller inte längtar kanske men det blir nog mer längtan sen när Binning kan krypa och springa iväg när jag vill gosa med honom..