burriburr

Igår var vi på marknad med svärisarna strax utanför Falkenberg. Min dotter fick lite nya kläder av farmor och farfar och även en docka som kan krypa och dansa. Man såg riktigt hur svärfar lyste upp när han såg hur dockan stod och tjöt i ett stånd. Sambon sa skeptisk "men den kostar ju 90 kronor... 90 kronor!" men han fick inget gehör på sin vibb för svärfar var redan förälskad. Sambon hade inte hjärta att säga att den där dockan vägrar vi att ta över vår tröskel...

När vi kom hem så stoppade vi i alla fall batterier i dockan för att testa den. Jag sitter på golvet i köket med dottern när sambon kommer in med dockan. Dotterns reaktion är omedelbar. Hon börjar gråta och skrika av ren och skär rädsla när hon ser dockan skaka sitt huvud fram och tillbaka och blinka med halvöppen fylleblick. Den skräniga halvthaiwanesiska stämman som sjunger "blinka lilla" på engelska är bara som kronan på verket. Hon borrar in ansiktet i min famn och vill bara bort från demonen som står och dansar loss på hennes gåstol.

Vi tänkte att vi skulle stänga av den i alla fall. Men nej, varje gång hon såg dockan så skrek hon och tårarna sprutade. När vi plockat bort dockan helt och hållet så tittade hon länge och väl om kusten var klar innan hon kunde släppa det krampaktiga greppet om min famn.

Tänk om vi har grundat för en livslång fobi för gatumusikanter?


Kolla blicken. Den kan få till och med den värsta ryska illegala streetboxaren att mjukna. Eller inte...