burriburr

Igår upptäckte jag att ett av mina ärr är konstigt, och så blev jag kallad för hypokondriker av Jocke utan anledning. Det är ärret i mitten som liksom blivit en grop, och trycker man gör det lite ont plus att det är alldeles stenhårt, som en klump som är formad som ett streck. Jag sa att det kanske är nån sorts cancertumör eftersom ärrvävnaden blivit vild och galen och inte kan sluta växa (det händer faktiskt ärrvävnad varje dag), men Jocke bara skrattade och klappade mig på magen och sa "har du hört talas om en sak som heter hypokondri".

Jag har fått hypokondriska anfall, som en gång när en spegel gick sönder och jag trodde jag kanske fått i mig en minimal glasskärva som skulle vandra i blodsystemet och sen få mitt hjärta att spricka. Men det hära ärret känns faktiskt hårt och jävligt. Jag ska allt hålla koll på det!

Jag var på öppna förskolan och stod i hallen med en annan mamma och klädde Böna medan hon klädde sitt barn. Jag drog på Böna tjockbyxorna, som är otroligt tjocka och fodrade, och sa till den andra mamman:
- Hennes ben ser så tjocka ut i dom här byxorna, som små grisben!
mamman slänger en blick på Bönas ben och säger
- Ja alla barn är ju olika! Det är ju det som är så fantastiskt!

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara på det. Jag tror jag sa typ "ja, till och med tvillingar är olika". Sen följdes vi åt en bit hem för vi bor åt samma håll.

Jag fick min mens när jag var 15, och då var den efterlängtad. Alla andra i min klass, ja, och i alla andra klasser också för den delen, hade sedan länge smusslat och låtsassmygit efter bindor i sina elevskåp när de hade "röda dagar".

Hur som helst.

Ja tänkte på att om Böna ärver min sena pubertet och min benägenhet att få mens flera år efter alla andra, så kommer hon ändå komma kunna suga på den goda röda karamellen att hon hade sin första mens redan på BB, typ direkt efter att hon ploppat ut från mig. Hon hade den i flera dagar. En del barn som föds är så påverkade av sin mammas hormoner att dom kanske till å med har mjölk i brösten och könshår!
Böna hade inget sånt, däremot väldigt hårig bak. VÄLDIGT hårig bak, i stil med sin far typ fast mer åt det fjuniga hållet (mycket mer åt det fjuniga hållet). Världens sötaste lilla håriga bak!

Förlåt Böna om detta är generande för dig, men mens och hårig bak är faktiskt helt naturligt. Inget att skämmas för. Jag kommer berätta detta för dina framtida pojkvänner också. Det är lika bra du vänjer dig!!


Det är lika bra du vänjer dig, mammas lilla mens-Böna.

Här sitter jag med en filt över axlarna å ser sådär tomtemys ut (filten är röd). När man är arg, riktigt arg, så tycker jag det hade varit skönt om man hade en stor val nånstans som man kunde gå bärsärk på med en kniv. Bara hugga och hugga så blodet skvittrade. Valen skulle naturligtvis vara död, typ strandad (ej dödad av människa!), och skulle därför inte göra nytta till så mycket annat.  Det vore väl härligt? Fast eftersom man är så klantig så skulle man säkert hugga sig själv i magen så man dog så det är väl lika bra som det är. Finns även skogshuggare som hugger sig själv i benet och liknande. Tur det finns mobiltelefoner så dessa människor kan ringa 112 på en gång, och inte behöver gå flera kilometer med yxan i benet för att söka hjälp.

Vi har riktigt stökigt här hemma nu. Jag vill göra julfint, men jag hittar inte de finaste gardinerna... de är röda med vita lussebullar på. WHERE ARE YOU?? Ibland undrar jag vad jag gett mig in på när det gäller att ha två barn också. Jag med mitt "tålamod". Och Bönas rum är totalt oklart, plus att hon sover ungefär lika bra som läskiga ungen i "the ring" nu för tiden. Hur ska vi kunna vänja in henne i eget rum om det fortsätter såhär?

Att jag blev sjuk var tydligen ett stort trauma för henne. Först försvann jag spårlöst i en vecka, och sen kom jag tillbaka men kunde inte göra ett skit med henne. Stackars barn. Nu är hon sig själv på dagarna i alla fall!


Stilige Boris som ligger å latar sig.

Igår GICK jag enda till öppna förskolan (säkert typ... två kilometer?) utan att få en endaste svimningskänsla. Jag hade tänkt ta bussen men missade den precis. Detta gjorde mig stark som Hulken kanske. Fast jag tog bussen tillbaka, det var skitskönt. Det regnade ju och var inte så trevligt väder igår. Tur att jag köpt ett regnställ på ICA maxi som är exakt sydd efter en tant. Jocke tycker jag är söt i den men jag tycker min rumpa, som inte alls är äppelformad, blir exakt till en äppelform i regnbyxorna. Men den är rosa så det kompenserar en del tveksamheter. Plus att jag slipper bli blöt. Och den var billig.

Hm, hur som helst så var det en av ledarna där på ÖF som frågade om jag är gravid igår. Jag sa ja, och hon sa "ja jag tyckte väl det". "Vadådå?" frågade jag. "Ja jag tyckte jag såg det häromdan, men jag vågade inte fråga".

Fram till igår har jag varit 100% säker på att det inte har synts ett endaste dugg. Jag är bara i v12, syntes absolut inte då förra gången. I v17 kunde kanske jag själv se det, men ingen annan. Den första som frågade om jag var gravid frågade det i v21-22 kanske. Det är nog egentligen all julmust å den där chipspåsen ja smällde i mig på bara tre dar.

Jag kom att tänka på en sak när jag satt å gav Böna mat. När jag gick i lågstadiet var det poesitävling varje onsdag tror jag det var. Det var jag som kommit på idén och ska sanningen fram vet jag inte om nån annan ens ställde upp med bidrag förutom jag själv. Jag minns att läraren brukade ta dikter från böcker så att det blev lite omväxling.

Jag hade ett väldans publikstöd och jag vann varje vecka. En vecka lämnade min klasskompis, Marie, in ett bidrag. Bidraget lästes upp och jag minns hur enastående jag tyckte Maries dikt var - rimmen, rytmen, allt! Jag tänkte att jag mött min Nemesis.

Men nä. Min dikt vann i sin vanliga ordning och jag tror hennes dikt kom trea efter nån värdelös dikt i nån bok. Sen ställde hon inte upp i tävlingen mer. Och Marie vet inte alls om hur rädd jag blev när jag hörde hennes enastående dikt, och hon vet inte att den var bäst. Det var bara det att mina jädrans klasskompisar (vi delade klassrum 1-3an) röstade så himla partiskt. Det var ingen tvekan om vilken dikt som var bäst.

Och så minns jag att Camilla Gebart en dag sa att hon hade lärt sig lite hiphop-steg. Hon gick då i 5an kanske och jag i 3an, minns inte exakt. Hiphop var ju något nytt och väldigt coolt på den tiden och hon fick nån sorts respekt för det. Det ville jag såklart krossa, så jag utmanade henne i en hiphoptävling i Latikberg skolas källare. Jag samlade ihop några domare och det hela satte igång.

Jag började med mina skitcoola "hiphop"-steg som var att jag bara gick på stället stelt, utan att ens röra armarna. Och så avslutade jag med det som tveklöst skulle föra mig till vinsten: Jag gick ner i spagat.
Eleverna omkring mig apploderade och sa "det där gjorde du bra Sonja".

Då var det Camilla Gebarts tur.  Hon började direkt med att göra skitcoola hiphopsteg kors och tvärs. Inte ens mitt spagat räddade mig. Camilla Gebart vann!!

Så jag ville såklart ha revansch, så jag utmanade henne i en tävling om vem som kunde skriva den snuskigaste dikten. Vi gick till var sitt rum och skrev var sin snuskig dikt. Det var samma domare som skulle avgöra, om jag inte minns fel.

 Jag minns exakt hur hennes dikt var, och den var värdelös för hon hade inte ens kommit på den själv. Såhär gick den:

Tarzan i djungeln
klia sig på pungen
Pungen sprack
Tarzan stack

Jag minns bara att min dikt handlade om människor som var släkt med varann som knullade ihop sig till en stor boll, jag vann hur som helst stort.

Hon jobbar föresten med fotvård nu för tiden. Det går tydligen ganska bra för henne, för hon är typ den enda fotvårdaren i hela Vilhelmina. Jag skulle behöva lite fotvård. Kanske borde gå till henne när jag är där.

Nej naturligtvis var det reptiler dom ställde ut, men även spindlar och reptilmat. Reptilmaten var nästan mest intressant, tyckte lite synd om mössen dock... De stora gräshopporna var GRÄSliga *skrattar galet över min påhittighet med ord*.

Jag såg en orm som var riktigt billig, 45 spänn. Jag sa det till Jocke:
- Kolla den här! Bara 45 spänn, som hittat!
- .... 45 TUSEN

En del verkade va där för å ställa ut hela sina livsinvesteringar! Det var alltså ormar å kräldjur för miljontals kronor. Man fick nästan lust att råna stället (INTE!!!).

Sen luktade det massor med svett och bakis där också. Märktes att det var lördag förmiddag. Usch en del luktade så illa att det är konstigt att gräshopporna och skalbaggarna inte flydde sina burkar och åt upp dessa människor.

Idag bajsade Böna i blöjan och jag fick torka bajsrumpa för första gången på månader. Jag hörde tydligt hur ungen satt under bordet och krystade men jag tänkte att det var av nån annan anledning. Sen började det lukta bajs och jag insåg att olyckan var ett faktum.

Igår när jag låg och skulle sova så tänkte jag på saker som mammor ibland tänker på. Jag tänkte att vi inte har några våtservetter, eftersom vi inte behöver dom. Och så låg jag och tänkte "hur ska jag då torka om olyckan är framme". Ja, det är faktiskt sant, min hjärna tänker verkligen såhär spännande saker ibland. Jag kom fram till att man fick torka det värsta med papper å sen ta en sån där IKEA-tvättlap av frotté. Inte visste jag att jag så snart skulle få sätta planen i verket.

Igår gjorde jag äntligen sanning av mina långtida hotelser. Jag klippte bort håret. Eller det var Jocke som gjorde det närmare bestämt. Han tog trimmern å körde bort med det så att säga. Jag såg ganska cancer-lepra ut medan han höll på, men nu har jag börjat vänja mig. Han gjorde lite ojämt dock vilket jag försökt fixa i efterhand.

Det är otroligt skönt. Bara efter duschen... å att sova! Mmmm... saknat!

Var på inskrivning idag föresten. Snabba puckar! Beställde tid igår och fick komma idag. Just nu har jag skitcoolt plåster i både armvecket och på fingret. Jag har visat Böna otaliga gånger och hon är helt fascinerad av sin mammas coolhet. Jag kan verkligen konsten att visa upp att jag lever! *actionspäckat liv*

Fick höra hjärtljuden på lille Tony. 170 slag i sekunden, heeelballt!
Jajjemensan så äääre!

Å friskare blir jag. Idag var vi till å med i Bohus å åt baugette! Sen var vi på apoteket och skulle hämta ut de där må-illa-pillrena. När vi satt där sa hon att jag hade ett till recept på datorn, om pencellin. Jag fattade ingenting men tänkte att jag kunde väl hämta ut det och ringa å fråga på sahlgrenska sen vafan som menades.

Men det visade sig att läkaren som jag träffade igår råkat lägga recept på mitt namn som inte borde vara det. Han kom och rev receptet framför våra ögon och skämdes som en blöt hund! Jag å Jocke fnissade bara båda två. Vi tyckte verkligen han gjort bort sig, hahaha!

Hej hej.

Nu ska jag berätta om en ganska så pinsam sak som hände när jag skulle gå till vårdcentralen idag. Vårdcentralen ligger typ 50 meter härifrån så vi skulle naturligtvis gå. Jag kände att jag inte mådde så bra, mådde illa och så, men tänkte inte så mycket på det. Det är ju för fan bara 50 meter.

När vi kommit utanför porten, gått uppför en trappa och så gått några meter så känner jag hur det börjar svarta för ögonen på mig och jag blir yr. Jag måste sätta mig ner på asfalten för jag kan inte stå upp. Bakom mig kommer en gammal dam med stavar och frågar hur det går. Sen kommer även en man och frågar hur det går för oss. Jocke börjar fnissa och säger att vi klarar oss. Den gamla damen blir orolig och säger att hon ska hjälpa mig att gå till vårdcentralen. Joakim fnissar. Redan här känns det helt avigt. En gammal tant med stavar ska inte hjälpa en ung och (annars så) snärt 21-åring till vårdcentralen. Det ska vara tvärt om.

Hon hjälper mig upp och jag lägger märke till att hon har rosa läppstift på tänderna. Damen är alltså runt 75 år skulle jag gissa. Jag säger att det går bra men hon tar mig i armen och leder mig. När vi kommit några meter och är kanske... 25 meter från vårdcentralen så känner jag hur det svartar för ögonen på mig igen och jag lägger mig ner på asfalten. Den gamla damen säger att hon ska gå in till vårdcentralen för att hämta hjälp, så hon stakar iväg med sina stavar.

Här börjar det MEST pinsamma. Först kommer en sköterska som skakar (tror hon fryser?) och säger typ att det ska bli bra. Sen tittar jag upp och så kommer typ 10 pers (eller var det fler?), dom springer,  med en sån där rullbår som jag får lägga mig på. Sen rullar dom in mig.

Jocke står hela tiden och fnissar. Han förstår hur pinsamt jag tycker det hela är. Han sa att jag missade det bästa också, nämligen att det kom ut typ 20 pensionärer med stavar från vårdscentralen som stakade mot oss för att se hur det gick.

Jag undrar lite vad den gamla damen sa? Jag tänkte att jag skulle få nån stabil stödhjälp att gå in, inte värsta IR-mottagningen med läkare som rusar så rockarna fladdrar.

Sen rullas jag in på ett rum i alla fall, dom tar blodtryck (som visar normalt) och vi lämnas ensamma. Läkaren vi redan var avsedda att träffa kommer och klämmer på magen och skriver sedan ut sjukintyget.
Jocke köper ett äpple till mig på butiken bredvid som jag får äta, sen hämtar han bilen så jag slipper gå så långt och riskera ännu en genant incident.

Ja så gick det till idag i alla fall... Och läkaren sa att jag ska ringa å skriva in mig på MVC så fort som möjligt (jag har knappt ens tänkt på det) osv osv... ja huga min je.


Behöver lite bacon och ägg. Puréad. Är helt slut efter den heroiska insatsen med att rädda en 21-åring idag. (stavarna är inte med på bilden)

Fan vad fult mitt förra inlägg blev... Det blev inte alls som det såg ut här inne där man skriver. Jag är besviken på webblogg.se ... Jag ska byta till en annan blogg senare. Min egna hemsida och att koda själv-planerna har ju gått åt helvete tyvärr.

Lasse Åberg-konst föresten, vem fan gillar det?? Jag ser ideligen folk som hänger upp "Musse Pigg som är gjord av grönsaker"-tavlor på väggarna, SER NI INTE VAD NI GÖR?

Ett par jobbarkompisar till Jocke hade såna där horribla tavlor hängandes här och där i hela lägenheten. Det gjorde mig glad för det betyder att vi inte har fulaste lägenheten. Jag frågade om dom gillade Lasse Åberg, och dom svarade nej med ett skratt. Naturligtvis gillade dom inte Lasse Åberg-konst, men Björn hade fått en ny klenod varje födelsedag (eller nåt sånt) och den som dom fick den av trodde dom älskade Lasse Åberg. Relationer är onekligen komplicerade.

Men det var kanske inte det värsta dom hade på väggarna. Jag vill inte prata dumt om dom för dom är underbara människor, men den där Bob Marley-tavlan i vardagsrummet är ungefär lika stilfull som den där valaffischen när Reinfeldt knullar upp en med blicken. Eller nä, inte lika illa, men åtminstone lika illa som den där affischen på byggarbetare som fikar på ett skyskapebygge i New York (skitkänt motiv, jättefult att ha på väggen. Tro mig, för jag å Jocke har haft det...................).

Hå hå  jaja...


"Nu ska jag lära dig om livets stora cirkel... och vikten av att inte ha Lasse Åberg-konst i grottan"